Tränar man inte blir man inte bättre

I fredags var tanken att hinna tömköra efter jobbet men regnet ville annorlunda. Raka vägen till stallet (via klädombyte hemma) hjälpte inte. Jag hann få in hästarna, lägga på gjorden på Elly och sen kom regnet. Så då fixade jag hovarna på henne och Bollen i väntan på att regnet skulle sluta, men det bara fortsatte. Visserligen JÄTTEBRA att det kom regn, hagen ser ut som en öken så för den delen får det gärna regna mer, men det kunde kommit någon timme senare... Hästarna var rätt nöjda med att stå inne och bli lite ompysslade och fick sen gå ut i hagen igen, väl borstade men inte motionerade.

Igår däremot, hann jag ut en sväng. Fick med mig favoritmänniskan ut som fick hjälpa till att hålla ordning på BolleBus. Sen red jag först lite med honom som handhäst och sen fick han springa framför, något han tycker är bra mycket roligare ;-) Han tycker mamma är för långsam och tycker att det är tråkigt att hålla sig på vägen när man kan springa runt utanför. Tur att han har lätt att roa sig själv...

Cheating with groundwork always come bite your butt

Grundjobbet är det som man vilar allt på inom ridning. Först måste hästen ta gas och broms, sen lära sig att hitta sin egen balans, börja gå taktfast, slappna av, stärka sig, börja samla sig och så vidare uppåt i skalan.

Här kommer mina egna tankar och reflektioner, självkritiskt beskrivna och inte menade att lägga skulden på dem som på dne tiden hjälpte mig, det är trots allt jag som red så ansvaret är mitt.

Med Elly har jag fuskat. Big time. Hon kunde gas och broms, hade rätt god balans för att vara så lite dressyrriden och var taktfast. Kunde knappt slappna av i form och hade (såhär i efterhand) inte styrka för att samla sig. Men, där var jag inne och petade och ville ha henne i form (givetvis gjorde jag det tränarna sa), en form hon inte var redo för. Hon har en enormt stor och rund galopp och en exteriör som inte riktigt matchar galoppen, så det är jobbigt för henne att bära sig korrekt med bakbenen under sig. Hon är, precis som sin ryttare, proffs på att fuska med hållningen och drar in magen när man ber om det men inte annars. Vad spelar det för roll i ridningen då? Jo, det gör hela skillnaden.

Då jag har två hästar som är som natt och dag tänker jag jämföra dem. "Det är ovanligt att en ryttare med två hästar har hästar som är så långt ifrån varandra i sättet, man brukar dras till en viss typ och samla på liknande hästar" - Linda (equiterapeut). Det är verkligen så, finns knappt en likhet förutom ryggens rakhet (thank God for that, annars hade jag behövt dubbla sadlar).
Quinnie är långbent, inte så lång rygg, högrest, spänner sig lätt och knäpper in i en hög form/blir stark och stum, har bakbenen under sig "gratis", vill gå i form, har en bra hållning i hagen.Elly är rätt normal i benlängd och rygg, väger upp med hög manke för att verka högre än hon är, har (tror jag) lägre ansatt hals än Quinnie, går gärna som en giraff (ni vet, halsen rakt fram och huvudet rakt ut?), skippar gärna att gå i en hög form, har bakbenen under korset men inte in under kroppen, har kass hållning i hagen.

Vilken häst tror ni har enklast att gå i en korrekt form? Vilken häst tror ni behöver längre tid för att bygga upp styrkan för att orka gå i en högre form?

Så klart Quinnie har enklare, men för hennes del ligger problemet i avspänning. Elly är rätt chill, tar livet med en klackspark och spänner sig sällan. Men, ett stort men. Hon behöver tid. Tid att bygga magmuskler, tid att få in sina långa bakben, tid att komma upp i form. Någonstans gick det fel när hästen som gick 110 som 5-åring knapp hoppar 1 m med mig som 9-åring. Frågar är var. Jag tror, att jag fuskade under första åren men att det var då det kom ifatt mig.

Jag ville så gärna träna dressyr, det var ju fälttävlan vi skulle tävla. Elly var snäll och försökte så gott hon kunde men min orutin och hennes bristande dressyrkunskaper (vad kan man begära av en 5-åring som gått sparsamt och tävlat i hoppning?) gjorde att hon krökte fint på nacken, la stöd i min hand och inte orkade in med bakbenen. Hon var långgalopperad, blev stark och lite springing så jag bromsade. Bromsade och bromsade lite till. För det gick ju för fort, hon hängde ju inte med. Egentligen var det jag som gjorde fel, började i fel ände och begärde mer än vad hon klarade. Red dåligt, med andra ord. När jag bromsade och ville ha henne i form tappade vi galoppkvalité, vi tappade tryck och plötsligt ville hon inte hoppa. Men hon gick "i form"!, vad nu det är värt om hästen inte orkar bära sig korrekt i den. Inte så konstigt att hon till slut sa ifrån, nu när jag tänker tillbaka med distans till det hela. Hon som är en försiktig häst ville ha lite marginal, men den marginalen kräver en rytm och ett bra tempo. Något jag effektivt hade plockat bort genom att bromsa.

Jag gjorde givetvis mitt bästa, lyssnade på tränare och försökte. Jag försöker inte lägga skuld på dem, de gjorde sitt bästa utifrån vad de såg just då. Hade Elly bara haft ett uns av Quinnies integritet och vilja hade hon sagt ifrån tidigare. Hon hade vägrat att ens galoppera och visat tydlig tatt jag gjorde fel. Men nu är hon inte sådan, hon är snäll, godtrogen och försöker sitt bästa - varje dag. Hade jag varit duktigare hade jag märkt att något försvann på vägen. Men, där och då blev det fel. Jag och Ellys matchade inte för stunden och resultatet blev en häst som såg snygg ut, var rätt tung i handen (inget jag har tänkt på förrän Q kom in och ändrade min bild av dressyr genom att ha en kontakt där jag håller i tygeln, inte ett gram mer) och sprang in några placeringar i H90. För det var så högt hon kunde hoppa med den galopp jag satt henne i.

Vi har, under åren, hoppat hinder på 120-130 med lätthet. Hon har inte svårt för höjden, bara hon har galoppen med sig. Hon hoppar som bäst om man ger henne en övning med en bom 1-3 galoppsprång före hindret och sen "nöter" man där. Börjar på 80 och går långsamt uppåt. Då vet hon vad som gäller, hon blir trygg i det vi gör och tänker inte riktigt på att hindret blir högre. Framförallt kan inte jag greja för mycket, jag lägger ned handen och låter henne fixa (det gyllene i allt!).

Så, när jag kände förra våren att vi är inte färdiga ihop, men vi kommer inte längre just nu började vi fundera på om en mamma-ledighet kunde göra saker lite bättre. Ett år off, ett år att börja om och göra rätt från början. Ett år att göra annat, komma ifrån alla krav och bara få beröm för den hon är. Sagt och gjort, hon har numera ett fantastiskt gulligt, socialt och snällt barn (om ni frågar mig, hehe) och ser ut att ha en annan glädje i livet. Hon har mer framåtbjudning i ridningen och hon hoppar numera glatt av stort igen, något som är väldigt stort för oss. Hon gjorde nämligen det när hon kom och var ung och oförstörd. Men för mycket tillrättaläggande träning senare för att hitta rätt avsprångspunkt (enligt skolboken) gjorde henne osäker så hon började krypa intill, blev "feg" och ville inte hoppa stort, egentligen tappade galoppen och hade inte trycket med sig för att hoppa stort utan kröp intill för att kunna trampa om och ladda bakbenen i omtrampet. Så att sitta på hennes rygg och känna hur hon laddar iväg och går av stort är underbart. Hon har hittat glädjen igen och jag har hittat en ridning som stöttar och inte stjälper henne.

Vi kör vidare på vårt sätt så får vi se var det slutar. Hon kommer nog aldrig bli en fälttävlanshäst för svår klass för hon är alldeles för noggrann för det, men jag har andra planer för henne framöver där hon ska få vara bäst på det hon gör. Alla är inte menade för mästerskap men alla ska ha ett liv där de är bäst på sin grej. Där de får känna sig som de stjärnor de är och där de får glänsa. Hon har många kvalitéer så nu är det bara upp till mig att använda dem på rätt sätt.

Vad jag ändrat på? Det kommer i ett eget inlägg. Gör man inte grunden på rätt sätt kommer allt att rasa, så fuska aldrig med grunden och du har tänkt att bygga på högt ovanpå.

Ett föl som handhäst

Ett ypperligt sätt att vara tidseffektiv är att rida med handhäst, något jag gjort rätt mycket med Elly och Quinnie. Men, nu är det Bollen som får springa bredvid. Min tanke är att vänja honom vid att gå bredvid mamma nu under hösten så att han kan vara med sen i vinter. Förutom att jag tror det är taktiskt som ryttare att vänja honom vid hela "gå in i stallet - bli sadlad - gå ut - sitt upp - rid"-momentet så att det är ett naturligt tillvägagångssätt sen den dagen det är hans tur så tror jag det är bra för honom att få komma ut och vänja sig vid skogen med mamma som trygghet och så klart att han kan få springa av sig ;-)

I tisdags var mamma med till stallet så då tränade vi på att gå i grimma, kanske 5-10 minuter. Vi gick bredvid hagen, fram och tillbaka. Han börjar bli riktigt duktig på det nu! Så igår passade vi på att träna att gå i grimma med mig på Ellys rygg. Mamma var med igår med så hon kunde hjälpa till om det körde ihop sig (hur tacksamt som helst <3) men han var så duktig så vi klarade oss själva. Bort genom kohagen (som inte hade några kor i sikte) i både skritt och trav. Stanna. Knäppa loss honom. Han kom på att han nog ville äta lite, så då stod vi där en stund. Sen stod han exemplariskt still och väntade, tills jag började vända Elly, då satte han av i trav innan vi ens hade kommit runt! Sen höll han sig framför oss hela vägen, förutom när den äckliga stenen dök upp ;-) Då dök han in bakom mamma för att sen komma som ett skott förbi oss när vi gick förbi den. Han tog även lite extraturer ut bredvid grusvägen, det är det bästa med kohagen, att det går att flyta ut rätt mycket utan att underlaget blir dåligt. Det är mest gräs, några buskar och en del stenar. En rolig hinderbana i ett föls värld tydligen.

Bollen är lite rolig, det märks på honom när han behöver få ut och springa lite. Igår var han ordentligt uppstudsig = mycket energi = rid Elly lite så han får busa av sig och får något att tänka på. Söt är han även om man får passa sig så han inte smakar lite på en för att få fart på saker och ting...

 

Dagens ridpass

Under Quinnies ofrivilliga vila får Elly stå för dagens ridpass. Idag var det sandbanan som gällde. Fokus med henne just nu är bara att ha glädje i det vi gör, att gas och broms fungerar som de ska och att hon arbetar med rätt muskler, bakben, mage och rygg. Att hon bär sig i balans och är avslappnad. Detta innebär att jag rider på i princip långa tyglar i lätt sits. Men så får det vara för stunden. Jag märker enorm skillnad på hennes sätt att röra sig till det bättre så då får jag låta det ta den tid det tar och tänka på att det kommer bli bättre i slutändan. Vi hade även med en bom på sockerbit som vi red över två gånger åt varje håll. Alltid nyttig träning och hon gillar det. Hon har en helt annan inställning och attityd mot bommar vilket är jättekul att känna :-) Det känns som att hon hittat glädjen i det igen vilket ingen kunde vara gladare än jag över!

template-joomspirit