På två år kan man gå från sin första start i H90 till att rida sin första CIC1*. På två år kan man också gå från att ha gjort ett sista försök till att inte ens ha någon att försöka med. Två år kan gå jättefort, så fort att det känns som en evighet sen. Två år kan också gå långsamt och kännas som det var igår. Precis som att ett år ibland känns som en vecka och ibland ett helt liv. Som att det var igår hjärtat brast i bitar när jag googlade numret till distriktsveterinären och ringde och sa att Quinnie har brutit benet så veterinären måste komma med en spruta så vi kan avsluta Qs lidande. Som att det var igår jag satt bredvid henne på marken, sakta strykande över hennes huvud och hals medan hon gick från varm till kall. Som att det var igår jag grät mig igenom hela natten. Somnade av utmattning bara för att vakna av att jag grät. Som att det var igår tvingade i mig mat för att jag insåg att jag behövde äta även om jag inte var hungrig. För varför skulle jag äta när hon inte längre finns vid min sida? Hon som stöttat mig genom allt. Hon som var terapeut, bästa vän, tävlingspartner, partner in crime och min alldeles egna bebis. Quinnie var min själsfrende. Vi var lika på så många sätt och det var antagligen därför vi kom så bra överens. Vi kompromissade på vårat sätt.

Den där kvällen i januari förra året är bland det värsta jag varit med om. Att hitta sin bästa kompis ståendes och ha så ont och veta att det innebär slutet. Att hoppa in i nyponbusken för att akta mig när hon väl inte orkade stå upp längre och att sitta vid hennes sida tills hon var helt kall var tufft. Att plötsligt behöva hitta en ny vardag. Hitta glädjen med hästarna utan henne. Veta vad jag skulle göra nu, allt jag hade planerat för framtiden var ju baserat på att jag skulle ha henne vid min sida i i alla fall 10 år till. Men det svåraste var att i allt det här hitta vem jag är, vad jag vill och hur livet nu skulle fortsätta. För vad gör man när man plötsligt hittar sig själv stående på en helt annan stig än den man trodde man gick på? Vad gör man när vardagen inte alls ser ut så som man tänkt och planerat för? Plötsligt fanns det oceaner av tid eftersom jag inte la 1,5 h minst per dag på henne mockning och ridning inkluderat. Eftersom jag dessutom, naturligt nog, tappade lite gnistan red jag inte Elly alls lika mycket då vilket frigjorde ännu mer tid. Tid jag inte var van att ha. Tid som plötsligt skulle fyllas med innehåll. Men inget kändes relevant, inget kändes meningsfyllt. För när man har jobbat i år efter en viss plan för att nå ett mål blir det plötsligt väldigt tomt när målet inte längre 'är aktuellt och planen är borta. 

Vi hade redan bestämt att Elly skulle säljas den våren, hon skulle bara igång efter sin graviditet lite bättre innan vi skulle göra lite mer insatser med annonsering och så vidare. Nu hade vi tur och hittade bättre köpare än vi ens hade kunnat drömma om via kontakter. Så plötsligt stod jag men bara en häst, Bollen 2 år. Mitt glädjepiller i vardagen, som stod på lösdrift en halvtimmes bilväg hemifrån. Så hur ofta var jag hos honom? Ja, kanske nån gång varannan vecka. Det har varit ett tufft år men samtidigt väldigt, väldigt nyttigt. Jag har hittat fler sidor av mig själv och lärt mig mycket om mig själv på den här tiden. Även om det allra viktigaste jag tar med mig är att man alltid ska njuta av den tid man får, för man vet aldrig när den är slut. Speciellt med djur gäller det att aldrig pressa dem in i situationer där man blir osams, de är fantastiska på att vilja vara till lags så det är så oerhört korkat att begära mer än de klarar. Jag är oerhört tacksam för det sista året jag och Quinnie fick. Vi hade inte ett dåligt ridpass för jag anpassade mig till både min och hennes dagsform. Eftersom vi lagt  hoppet om en fälttävlansstart lite på is njöt vi av varje stund och gjorde det roligaste av varje dag. Resultatet? Tja, hon var i sitt livs bästa form. Rund, fin, mjuk, avslappnad och tillfreds. Av mestadels skogsridning och bus på grusvägar, med några avstickare till terrängbanan. 

I år är Bollen 3 så i höstas satt jag in honom och nu i vår har jag börjat rida på riktigt. Han är fantastisk och kommer föralltid vara min bebis. Jag är så tacksam för att Quinnie var med och hjälpte Elly uppfostra honom för jag ser en del från båda i honom. Han har en nyfikenhet och attityd som jag tror han fått delvis av Quinnie. Samtidigt som han fått de genetiska bitarna väldigt väl fördelat från både sin mor och far. Just nu är hästlivet väldigt kul och jag tvingar mig att ta vara på alla stunder jag får eftersom det är de som förgyller vardagen även om det är mål man uppnår som gör att man håller en plan i sitt dagliga arbete. 

Jag har inte alls haft inspiration att skriva, mest för att jag inte haft så mycket att skriva om men också delvis för att jag blir påmind om alla fina minnen med Q som nu är det enda jag har kvar av henne. Men nu när Bollen börjar bli vuxen har det börjat suga lite i fingrarna för att börja skriva igen. Dels är det något jag älskar att göra och det är dessutom fantastiskt roligt att kunna gå tillbaka och se vad man gjort och när och hur man då känt. Även om jag misstänker att det mest kommer vara lovord om min fantastiska lilla häst (som inte är så liten längre) framöver...

Jag är den sortens människa som tycker att man inte ska ge upp utan att ha provat. Den sortens som tycker att man alltid ska ge allt ett försök och inte ge upp på förhand. Ni vet, hoppet är det sista som överger människan.

Med de punkterna bakom mig startade Quinnie i helgen årets första och sin sista fälttävlan, tråkigt nog. För att göra en lång och snirklig historia något kortare har hon under längre tid betett sig lite annorlunda. Hon har haft ett beteende som yttrar sig i istadighet men som min magkänsla sagt grundar sig i något annat. Magkänslan har sagt att hon har problem med synen. Eftersom hon ändå fungerat bra både som gå-i-hagen-häst och tävlingshäst har jag skjutit på att kolla upp det. Hon hoppar makalöst bra på terrängbanor och har en inbyggd avståndsbedömmning som jag aldrig tidigare varit med om. Hon är makalöst bra som terränghäst. Men vad hjälper det när vi ibland inte kommer fram till hindren?

Så, för några veckor sedan slog vi två flugor i en smäll, vi vaccinerade henne samtidigt som vi gjorde en ”enkel” ögonkontroll. Ingen genomlysning eller liknande var bokad utan mest en koll utifrån för att se om det var något att gå vidare med eller om ögonen såg bra ut så beteendet måste grunda sig i något annat. Tyvärr konstaterade veterinären ganska direkt att det Quinnie gör är ett vanligt tecken på nedsatt syn och när hon kollade i ögonen såg hon att båda linserna är grumliga. Quinnie har alltså gråstarr på båda ögonen. Alla hästar får mer eller mindre gråstarr när de blir äldre, men det är ytterst ovanligt att det kommer i så pass ung ålder som vid 12 år, troligtvis har hon dessutom haft detta ett par år bara att det blivit en försämring under förra året vilket förklarar att hon eskalerat i sina konstigheter sen förra sommaren.

Veterinären tyckte att det nog var lika bra att byta disciplin eftersom det lätt blir farligt med en häst som inte riktigt ser på en terrängbana. Samtidigt var Quinnie fantastiskt fin när vi var och tränade i Mantorp sista gången så jag ville ge oss en sista chans för att se hur hon skulle ta en tävling. Om inte annat för att kunna konstatera att det är kört, jag vill inte behöva gå och tänka ”tänk om” genom att skjuta på det. Även om jag var inställd på att det kanske inte skulle gå, just för att inte bli för besviken. Sagt och gjort, vi provade en H100 i Mantorp i lördags. Dressyren var hon väldigt fin på framridningen men blev lite spooky och därmed spänd på banan, kastade sig för en annan häst (som red runt sin bana innan start) vid möte – typiskt henne när hon inte riktigt hinner se bl.a. Hoppningen hade vi ett stopp på första hindret för att hon var fullt fokuserad på att klura ut vad det var för något i bakgrunden (ett plank där en funktionär stod) och sen ett stopp på 2an för att hon blev lite för spänd. Vi tog oss sen igenom resten av banan med ett pet men hade förstås massor tidsfel med oss. Jag sa till mamma att eftersom vi ändå är här och har lovat att sitta som hinderfunktionärer i H* kan vi lika väl vara kvar och vägra ut oss i terrängen. Vem vet, det kanske går. Men nej, det gick inte. 1an och 2an gick bra, sen kom vi inte fram till 3an. Efter ett par volter och lite övertalning kom vi så pass nära att hon såg hindret och inte all publik så då travhoppade vi den oxern, mer eller mindre. Sen var hon lite tveksam mot 4an men så fort vi kom upp för den lilla backen sög hon tag i hindret och hoppade jättefint. Bara för att tvärnita 2 galoppsprång efter hindretoch vända vänster, där hängde inte jag med så det var bara att snällt knalla av banan… Anledningen till att hon stannade? Skuggigt och mycket i bakgrunden och på sidan om stigen man skulle vidare på. Vi gjorde ett försök, det var aldrig tal om att det på något sätt var farligt vare sig för mig eller hästen och jag hade ALDRIG startat om hon hade varit den typen av häst man säger ”hoppa” till så hoppar den. Quinnie hoppar bara om hon själv vill och har koll, så där känner jag att jag kan lita på henne fullt ut.

Jag är enormt tacksam för att jag fått chansen att utbilda mig själv och Quinnie till internationell 2* fälttävlan, hon har varit helt fantastisk och med tanke på att hon antagligen har gått med grumliga linser ett tag är jag än mer imponerad över hur hon tagit sig an lite större terrängbanor, samtidigt som det förklarar vartenda problem vi haft på en terrängbana. Framförallt förra sommaren när vi inte ens kom nära 1an i Ljuslingsbacken till exempel… Tills hon väl tog mod till sig, litade på mig och gick genom skuggorna fram till hindret och hoppade och sedan gick resten av banan som tåget.

Samtidigt som jag är lättad över att veta vad som gjort att hon gått på bakbenen (jag har sagt att hon inte är dum även om många tyckt att hon bara dummar sig, jag har känt att det var något annat och mycket riktigt hade jag rätt) och kastat sig är jag såklart oerhört förkrossad över att det innebär slutet för oss som tävlingsekipage. Quinnie har allt man söker i en fälttävlanshäst, tillräckligt bra gångarter (som sällan kommer till sin rätt pga spändhet pga dålig syn), vill vara felfri i hoppningen och har kapacitet att hoppa de höjder som krävs samt ett enormt mod och en klokhet i terrängen som är få förunnat. Det tillsammans med en stor, vägvinnande men lättreglerad galopp och ett aldrig sinande tryck i bakbenen har gjort henne som klippt och skuren för fälttävlan. Hon har precis allt, förutom tillräckligt bra syn. Det är så orättvist att just hon som älskar att hoppa terräng ska behöva lägga ned karriären på grund av något varken hon eller jag hade kunnat göra annorlunda. Tänk så mycket enklare det hade varit om det var jag som red dåligt… DET hade gått att göra något åt.

Just nu vet jag faktiskt inte alls vad jag ska hitta på med henne. Hon är fullt igång och konditionsmässigt redo för 2* fälttävlan, är finare än någonsin att rida men kommer inte kunna gå mer fälttävlan. Och hur kul är det att åka på dressyr eller hopptävling och veta att det antingen går jättebra eller inte alls? Dessutom blir hon rädd när hon visar sin istadighet, jag känner hur hennes puls ökar för att sedan lugna sig igen när hon får stå och titta… Just nu vet jag inte hur jag ska gå vidare, även om hon älskar att vara på tävling vet jag inte om jag kommer klara av att gå in med sikte på placering men samtidigt fixa att hon blir rädd och det går urdåligt. Veterinären sa att hon inte tror att det är ärftligt så hon såg inte att det skulle finnas något hinder för avel. Vi skulle bara vara lite noga med att inte välja en hingst med dokumenterade ögonproblem, oavsett vad dessa problem var, för att minska risken att det går vidare. Jag själv har i dagsläget inte möjlighet att betäcka henne så som det ser ut nu kommer jag vilja rida fälttävlan men stå med två hästar jag inte kan göra det med. En som helt enkelt inte passar till det och en som älskar det men har gråstarr som inte går att åtgärda.

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om detta, eftersom jag inte vet vad jag ska ta mig till. Men jag ska runda av nu, men de kanske viktigaste orden jag skrivit någonsin. Lyssna alltid på er häst och om magkänslan säger en sak, lyssna på den! Min enda tröst just nu är veterinärens ord ”Din häst ska vara glad som har en så ödmjuk ryttare som lyssnar på den”.

Just nu hoppas jag bara att jag någon gång kommer få sitta på en lika bra fälttävlanshäst som hon är igen…

Tänk att vi för knappt 1 år sedan hoppade detta i Strömsholm, det känns just nu väldigt avlägset.

Igår och idag har vi haft steg 2 på C-tränarutbildningen. Precis lika intressant, spännande och lärorikt som förra gången! Roligast denna gång var enligt mig dagens mini-clinic där Jens Fredricsson och Daniel Svensson undervisade oss i den unga hästens grundutbildning på hinder. Så många smarta och kloka och såhär i efterhand självklara saker som de sa. Det märks att det är ödmjuka proffs, om jag säger så. 

Direkt när jag kom hem stoppade jag i mig en macka, bytte om och åkte till stallet. Det dåliga samvetet gentemot Quinnie tog över, här skulle ridas. Hon kändes lite kort och platt till en början men jag vet ju samtidigt att det går över om jag låter henne vara och värmer upp henne. Hon var förvånansvärt lugn och avspänd med tanke på att hon inte är riden sedan i fredags (feber är ingen hit tillsammans med ridning), det är jag fortfarande lite förvånad över. När hon började komma mera genom kroppen och ta ut steget och runda ryggen plockade jag successivt upp henne en aning i formen. Sedan tränade vi lite piruetter och lite byten, det gäller att passa på när vi båda har en bra dag. Hon är ju bara för härlig, har sådan arbetsmoral och glädje i att jobba att jag nästan blir avundsjuk. Att hon sedan är häftig när hon smattrar till med bakbenen och sätter sig är coolt, tänk ändå hur mycket tryck det finns i de där bakbenen. 

Nu ska jag äta och stupa i säng, sådär som vi fick lära oss idag att man helst inte ska göra... Men man kan inte göra allt rätt, idag var ridpasset på topp och det är ändå det som är viktigast!

Tisdag förra veckan: hoppträning. Q kändes lite ofokuserad och loj. Hoppade bra men lite tittig. Kändes ändå bra inför helgens tävling.

Onsdag: hade hon inte lust att komma in, hon longerade sig själv runt mig i hagen så jag tog Elly istället, som gärna tog en runda. Första gången vi red ett varv och inte kom tillbaka från samma håll, men Bollen hade redan hunnit iväg med de andra i hagen så han hade inte tid att bekymra sig så mycket. 

Torsdag: Quinnie sugen på en sväng trots sen kväll, barbacka med grimma och grimskaft och hon valde väg. Typ en halvtimme skritt på olika vägar, terapi för en annan. Den dagen mina tävlingshästar inte går att rida ut med på det sättet den dagen har jag gjort något fel i utbildningen...

Fredag: vila 

Lördag: ett jättebra pass på banan! Hon var sååååå fin. Lugn, avslappnad, där och rund men ändå med bra tryck bakifrån. Riktigt rolig att rida!

Söndag: tävling. Vi drog till med en 3e plats i 110 efter en dubbelnolla :D Hon var väldigt rolig att rida, hoppade bra och lyssnade fint på hjälperna. På sista linjen kom fälttävlanshästen fram så där gick vi på 7 galoppsprång istället för 9 som många andra ;) Men å andra sidan vänder jag inte lika snävt. I 120:n började vi väldigt bra över första hindret, sen fick jag till en riktigt bra sväng mot 2an (A:0 bedömning så bra tempo och tajta vägar var tanken) men i sista galoppsprånget innan hindret frös hon till mitt i, så hon gjorde ett halvt försök att hoppa hindret men petade ned det, så vi fick ta om. Sen kom vi över det men då tvärstannar hon istället halvvägs mot 3an, en fin liten typ halt, vända henne rätt (man red som en snett igenom mot mitten på långsidan över 2an och sen ut längs med långsidan på 3an), fatta galopp och sen ta hindret på några galoppsprång. Inga problem då inte. Sen var hon lite spänd så vi fick med oss en bom där vi inte kom på bra avstånd, men i övrigt hoppade hon bra i ett bra tempo så jag är ändå väldigt nöjd med henne och min egen ridning. Jag blev inte stressad eller lät hennes spöke förstöra utan jag fortsatte bara som om inget hade hänt och hon kom ändå tillbaka till mig och lyssnade även om hon blev rädd. Min tanke är att hon såg något på läktaren som tog hennes fokus, det var rätt fullt på läktaren så det kan ha räckt att någon reste sig, ibland är hon lite splittrad i vad hon fokuserar på den där damen...

Måndag: hade hon inte lust att bli riden, så hon fick njuta i solen utan täcke hela dagen istället. Elly och jag tog en sväng i sällskapen av vovven, som fick stor guldstjärna när han lydigt sprang med hela rundan lös. Skön tur för alla inblandade :)

Tisdag (idag): Linda kom på morgonen och gick igenom hästarna, sen ut i hagen i solen och njuta. Ska försöka skriva mer om vad hon sa i veckan, men hinner nog först i helgen eftersom jag jobbar.