Igår hade Quinnie och jag vår första uteritt på typ 3 veckor där vi inte tjafsade om vägen, framsteg! Jag har varit så trött på henne så ni anar inte. Inte dum, inte rädd men bara inte lust att gå dit jag vill. Hoppar jag av och leder är det ett ickeproblem men sitter jag på bara ska hon inte. Så, i söndags var vi på terrängbanan. något som jag i vanliga fall kommer hem lyrisk från. Nu var jag mest uppgiven. För inte ens där kan hon gå rakt fram. Nej, vi sprang i sidled och som en banan när hon kände för det. Skillnaden är att där finns det utrymme så där kan hon få gå 50 meter rakt åt vänster om hon vill, vi ska ändå framåt till slut. Hon hoppade bra och tyckte det var skönt att galoppera, bjöd på riktigt fin känsla för att sedan inte kunna gå rakt. Aaa, ni förstår nog min känsla av uppgivenhet ;-)

Så igår jobbade jag 10-19, det vill säga börjar för tidigt för att hinna rida innan i ljuset och slutar för sent för att hinna efter. Så vi tog en tur med pannlampa och hon frågade (!) bara ett par gånger om hon skulle vända men när jag sa att vi skulle fortsätta tog hon det. Stor skillnad mot tidigare. Mest skritt eftersom det frös på under dagen (oddsen att jag hinner ut och hoppa terräng dagen innan det fryser 2 gånger inom 1 månad?) men lite trav och galopp där hon kändes väldigt elastisk.

Idag var jag ledig så mamma var snäll och följde med ut så tog vi en dag till på terrängbanan. Denna gång var tanken att försöka trimma lite, det har blivit lite ont om sådan ridning senaste tiden då fröken mest gjort tvärtemot vad jag vill. Hon hade tendenser till att gå i sidled idag med men idag tog hon att jag sa åt henne att gå framåt. Mamma påminde mig så fint häromdagen att hon var såhär när vi köpte henne och nu har hon gått på halvfart sen augusti så det kanske bara är understimulans av huvudet som tar form i attitydproblem. Lika jobbigt för mig men om det stämmer blir hon ju bättre ju mer hon rids. hade vi inte varit nere och kollat igenom hela hästen under hösten hade jag misstänkt att det kanske kunde varit något som tog emot. Men ingenting i kroppen, munnen eller ryggen (eller sadeln) som hon kan skylla på. Dessutom är hon finare är någonsin när hon väl slappnar av, hade hon haft ont tror jag inte hon hade blandat och gett så pass. Hon går inte heller ifrån mig i hagen när jag ska ta in henne, det är annars ett säkert tecken på att hon inte har lust. Ibland är det för att springa av sig dock ;-) Men oftast behöver hon ett par dagar vila och sen är det bara köra på igen.

Så, idag har vi ridit runt lite och reglerat galoppen. Tränat på att ha koll på högerbogen och ha ett jämnt stöd i båda tyglarna. Nog så svårt på en häst som Q som ena dagen är den mest liksidiga jag någonsin suttit på och nästa dag är hon den mest oliksidiga. Det vore ju tråkigt med en foglig valack där du stoppade i pengen och satt upp och red. Det ska till ston för lite variation i arbetet... Men idag var hon duktig och hon tyckte det var skönt att slappna av lite, terrängbaneterapi är nyttigt för understimulerade hästar, kom ihåg det!