De senaste dagarna har varit rätt tråkiga underlagsmässigt ute, det är hårt och halt. Som tur är får vi vara på ett fält så länge det är fruset så vi har varit där nu i tre dagar. I söndags kunde vi göra några volter och sen nöjde jag mig. Dumt att utmana ödet med Quinnie som hon varit senaste tiden. Hon var ändå lugn och frustade lite så det är stora framsteg. Sen att jag hellre hade tränat på något som tillför något inför säsongen är en annan sak, är det inte läge så är det inte.

Igår tog vi en lugnare runda, skrittade ett varv och mellanlandade lite på fältet för att galoppera lite. Får inte sätta för mycket press två dagar i rad, då är det risk att det börjar bubbla i henne. Även om hon har börjat komma tillbaka lite har hon lite kvar innan hon är helt med mentalt.

Idag gjorde vi första passet där jag kunde jobba henne på över en månad. Den ni! Lite tendenser till att vilja gå hem ibland men ingenting som inte gick att rida ur. Vi är långt ifrån där jag skulle vilja att vi var, men man kan inte få allt man vill här i världen. Just nu jobbar ju Quinnie på att sänka mitt självförtroende till botten så jag tänker vara nöjd med att vi trots allt kunde ha lite krav på passet idag. Det är lätt att känna sig som en värdelös ryttare när hästen bara gör tvärtemot vad man tänker, men Q fungerar så ibland. Her way or no way. Idag kom vi så pass långt att jag kunde börja be henne korta galoppen och minska volten, gå ur och sen gå in igen. Vi kunde även rida förvänd galopp utan att hon kastade sig iväg eller bytte galopp som hon ville, även det ett stort steg i rätt riktning. Dumt att begära så mycket mer sen. Det roligaste (eller?) med henne är att hon kan freaka ur totalt på saker som inte finns, medan hon knappt bryr sig när det kommer två hundar modell större springande mot henne i skymningen. Nejdå, de tittade hon på bara och sen var det inte mer med det trots att de skällde och sprang bakom henne. Det där med logik och rimlighet är inget som Quinnie någonsin kommer syssla med.