Jag är den sortens människa som tycker att man inte ska ge upp utan att ha provat. Den sortens som tycker att man alltid ska ge allt ett försök och inte ge upp på förhand. Ni vet, hoppet är det sista som överger människan.

Med de punkterna bakom mig startade Quinnie i helgen årets första och sin sista fälttävlan, tråkigt nog. För att göra en lång och snirklig historia något kortare har hon under längre tid betett sig lite annorlunda. Hon har haft ett beteende som yttrar sig i istadighet men som min magkänsla sagt grundar sig i något annat. Magkänslan har sagt att hon har problem med synen. Eftersom hon ändå fungerat bra både som gå-i-hagen-häst och tävlingshäst har jag skjutit på att kolla upp det. Hon hoppar makalöst bra på terrängbanor och har en inbyggd avståndsbedömmning som jag aldrig tidigare varit med om. Hon är makalöst bra som terränghäst. Men vad hjälper det när vi ibland inte kommer fram till hindren?

Så, för några veckor sedan slog vi två flugor i en smäll, vi vaccinerade henne samtidigt som vi gjorde en ”enkel” ögonkontroll. Ingen genomlysning eller liknande var bokad utan mest en koll utifrån för att se om det var något att gå vidare med eller om ögonen såg bra ut så beteendet måste grunda sig i något annat. Tyvärr konstaterade veterinären ganska direkt att det Quinnie gör är ett vanligt tecken på nedsatt syn och när hon kollade i ögonen såg hon att båda linserna är grumliga. Quinnie har alltså gråstarr på båda ögonen. Alla hästar får mer eller mindre gråstarr när de blir äldre, men det är ytterst ovanligt att det kommer i så pass ung ålder som vid 12 år, troligtvis har hon dessutom haft detta ett par år bara att det blivit en försämring under förra året vilket förklarar att hon eskalerat i sina konstigheter sen förra sommaren.

Veterinären tyckte att det nog var lika bra att byta disciplin eftersom det lätt blir farligt med en häst som inte riktigt ser på en terrängbana. Samtidigt var Quinnie fantastiskt fin när vi var och tränade i Mantorp sista gången så jag ville ge oss en sista chans för att se hur hon skulle ta en tävling. Om inte annat för att kunna konstatera att det är kört, jag vill inte behöva gå och tänka ”tänk om” genom att skjuta på det. Även om jag var inställd på att det kanske inte skulle gå, just för att inte bli för besviken. Sagt och gjort, vi provade en H100 i Mantorp i lördags. Dressyren var hon väldigt fin på framridningen men blev lite spooky och därmed spänd på banan, kastade sig för en annan häst (som red runt sin bana innan start) vid möte – typiskt henne när hon inte riktigt hinner se bl.a. Hoppningen hade vi ett stopp på första hindret för att hon var fullt fokuserad på att klura ut vad det var för något i bakgrunden (ett plank där en funktionär stod) och sen ett stopp på 2an för att hon blev lite för spänd. Vi tog oss sen igenom resten av banan med ett pet men hade förstås massor tidsfel med oss. Jag sa till mamma att eftersom vi ändå är här och har lovat att sitta som hinderfunktionärer i H* kan vi lika väl vara kvar och vägra ut oss i terrängen. Vem vet, det kanske går. Men nej, det gick inte. 1an och 2an gick bra, sen kom vi inte fram till 3an. Efter ett par volter och lite övertalning kom vi så pass nära att hon såg hindret och inte all publik så då travhoppade vi den oxern, mer eller mindre. Sen var hon lite tveksam mot 4an men så fort vi kom upp för den lilla backen sög hon tag i hindret och hoppade jättefint. Bara för att tvärnita 2 galoppsprång efter hindretoch vända vänster, där hängde inte jag med så det var bara att snällt knalla av banan… Anledningen till att hon stannade? Skuggigt och mycket i bakgrunden och på sidan om stigen man skulle vidare på. Vi gjorde ett försök, det var aldrig tal om att det på något sätt var farligt vare sig för mig eller hästen och jag hade ALDRIG startat om hon hade varit den typen av häst man säger ”hoppa” till så hoppar den. Quinnie hoppar bara om hon själv vill och har koll, så där känner jag att jag kan lita på henne fullt ut.

Jag är enormt tacksam för att jag fått chansen att utbilda mig själv och Quinnie till internationell 2* fälttävlan, hon har varit helt fantastisk och med tanke på att hon antagligen har gått med grumliga linser ett tag är jag än mer imponerad över hur hon tagit sig an lite större terrängbanor, samtidigt som det förklarar vartenda problem vi haft på en terrängbana. Framförallt förra sommaren när vi inte ens kom nära 1an i Ljuslingsbacken till exempel… Tills hon väl tog mod till sig, litade på mig och gick genom skuggorna fram till hindret och hoppade och sedan gick resten av banan som tåget.

Samtidigt som jag är lättad över att veta vad som gjort att hon gått på bakbenen (jag har sagt att hon inte är dum även om många tyckt att hon bara dummar sig, jag har känt att det var något annat och mycket riktigt hade jag rätt) och kastat sig är jag såklart oerhört förkrossad över att det innebär slutet för oss som tävlingsekipage. Quinnie har allt man söker i en fälttävlanshäst, tillräckligt bra gångarter (som sällan kommer till sin rätt pga spändhet pga dålig syn), vill vara felfri i hoppningen och har kapacitet att hoppa de höjder som krävs samt ett enormt mod och en klokhet i terrängen som är få förunnat. Det tillsammans med en stor, vägvinnande men lättreglerad galopp och ett aldrig sinande tryck i bakbenen har gjort henne som klippt och skuren för fälttävlan. Hon har precis allt, förutom tillräckligt bra syn. Det är så orättvist att just hon som älskar att hoppa terräng ska behöva lägga ned karriären på grund av något varken hon eller jag hade kunnat göra annorlunda. Tänk så mycket enklare det hade varit om det var jag som red dåligt… DET hade gått att göra något åt.

Just nu vet jag faktiskt inte alls vad jag ska hitta på med henne. Hon är fullt igång och konditionsmässigt redo för 2* fälttävlan, är finare än någonsin att rida men kommer inte kunna gå mer fälttävlan. Och hur kul är det att åka på dressyr eller hopptävling och veta att det antingen går jättebra eller inte alls? Dessutom blir hon rädd när hon visar sin istadighet, jag känner hur hennes puls ökar för att sedan lugna sig igen när hon får stå och titta… Just nu vet jag inte hur jag ska gå vidare, även om hon älskar att vara på tävling vet jag inte om jag kommer klara av att gå in med sikte på placering men samtidigt fixa att hon blir rädd och det går urdåligt. Veterinären sa att hon inte tror att det är ärftligt så hon såg inte att det skulle finnas något hinder för avel. Vi skulle bara vara lite noga med att inte välja en hingst med dokumenterade ögonproblem, oavsett vad dessa problem var, för att minska risken att det går vidare. Jag själv har i dagsläget inte möjlighet att betäcka henne så som det ser ut nu kommer jag vilja rida fälttävlan men stå med två hästar jag inte kan göra det med. En som helt enkelt inte passar till det och en som älskar det men har gråstarr som inte går att åtgärda.

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om detta, eftersom jag inte vet vad jag ska ta mig till. Men jag ska runda av nu, men de kanske viktigaste orden jag skrivit någonsin. Lyssna alltid på er häst och om magkänslan säger en sak, lyssna på den! Min enda tröst just nu är veterinärens ord ”Din häst ska vara glad som har en så ödmjuk ryttare som lyssnar på den”.

Just nu hoppas jag bara att jag någon gång kommer få sitta på en lika bra fälttävlanshäst som hon är igen…

Tänk att vi för knappt 1 år sedan hoppade detta i Strömsholm, det känns just nu väldigt avlägset.