På två år kan man gå från sin första start i H90 till att rida sin första CIC1*. På två år kan man också gå från att ha gjort ett sista försök till att inte ens ha någon att försöka med. Två år kan gå jättefort, så fort att det känns som en evighet sen. Två år kan också gå långsamt och kännas som det var igår. Precis som att ett år ibland känns som en vecka och ibland ett helt liv. Som att det var igår hjärtat brast i bitar när jag googlade numret till distriktsveterinären och ringde och sa att Quinnie har brutit benet så veterinären måste komma med en spruta så vi kan avsluta Qs lidande. Som att det var igår jag satt bredvid henne på marken, sakta strykande över hennes huvud och hals medan hon gick från varm till kall. Som att det var igår jag grät mig igenom hela natten. Somnade av utmattning bara för att vakna av att jag grät. Som att det var igår tvingade i mig mat för att jag insåg att jag behövde äta även om jag inte var hungrig. För varför skulle jag äta när hon inte längre finns vid min sida? Hon som stöttat mig genom allt. Hon som var terapeut, bästa vän, tävlingspartner, partner in crime och min alldeles egna bebis. Quinnie var min själsfrende. Vi var lika på så många sätt och det var antagligen därför vi kom så bra överens. Vi kompromissade på vårat sätt.

Den där kvällen i januari förra året är bland det värsta jag varit med om. Att hitta sin bästa kompis ståendes och ha så ont och veta att det innebär slutet. Att hoppa in i nyponbusken för att akta mig när hon väl inte orkade stå upp längre och att sitta vid hennes sida tills hon var helt kall var tufft. Att plötsligt behöva hitta en ny vardag. Hitta glädjen med hästarna utan henne. Veta vad jag skulle göra nu, allt jag hade planerat för framtiden var ju baserat på att jag skulle ha henne vid min sida i i alla fall 10 år till. Men det svåraste var att i allt det här hitta vem jag är, vad jag vill och hur livet nu skulle fortsätta. För vad gör man när man plötsligt hittar sig själv stående på en helt annan stig än den man trodde man gick på? Vad gör man när vardagen inte alls ser ut så som man tänkt och planerat för? Plötsligt fanns det oceaner av tid eftersom jag inte la 1,5 h minst per dag på henne mockning och ridning inkluderat. Eftersom jag dessutom, naturligt nog, tappade lite gnistan red jag inte Elly alls lika mycket då vilket frigjorde ännu mer tid. Tid jag inte var van att ha. Tid som plötsligt skulle fyllas med innehåll. Men inget kändes relevant, inget kändes meningsfyllt. För när man har jobbat i år efter en viss plan för att nå ett mål blir det plötsligt väldigt tomt när målet inte längre 'är aktuellt och planen är borta. 

Vi hade redan bestämt att Elly skulle säljas den våren, hon skulle bara igång efter sin graviditet lite bättre innan vi skulle göra lite mer insatser med annonsering och så vidare. Nu hade vi tur och hittade bättre köpare än vi ens hade kunnat drömma om via kontakter. Så plötsligt stod jag men bara en häst, Bollen 2 år. Mitt glädjepiller i vardagen, som stod på lösdrift en halvtimmes bilväg hemifrån. Så hur ofta var jag hos honom? Ja, kanske nån gång varannan vecka. Det har varit ett tufft år men samtidigt väldigt, väldigt nyttigt. Jag har hittat fler sidor av mig själv och lärt mig mycket om mig själv på den här tiden. Även om det allra viktigaste jag tar med mig är att man alltid ska njuta av den tid man får, för man vet aldrig när den är slut. Speciellt med djur gäller det att aldrig pressa dem in i situationer där man blir osams, de är fantastiska på att vilja vara till lags så det är så oerhört korkat att begära mer än de klarar. Jag är oerhört tacksam för det sista året jag och Quinnie fick. Vi hade inte ett dåligt ridpass för jag anpassade mig till både min och hennes dagsform. Eftersom vi lagt  hoppet om en fälttävlansstart lite på is njöt vi av varje stund och gjorde det roligaste av varje dag. Resultatet? Tja, hon var i sitt livs bästa form. Rund, fin, mjuk, avslappnad och tillfreds. Av mestadels skogsridning och bus på grusvägar, med några avstickare till terrängbanan. 

I år är Bollen 3 så i höstas satt jag in honom och nu i vår har jag börjat rida på riktigt. Han är fantastisk och kommer föralltid vara min bebis. Jag är så tacksam för att Quinnie var med och hjälpte Elly uppfostra honom för jag ser en del från båda i honom. Han har en nyfikenhet och attityd som jag tror han fått delvis av Quinnie. Samtidigt som han fått de genetiska bitarna väldigt väl fördelat från både sin mor och far. Just nu är hästlivet väldigt kul och jag tvingar mig att ta vara på alla stunder jag får eftersom det är de som förgyller vardagen även om det är mål man uppnår som gör att man håller en plan i sitt dagliga arbete. 

Jag har inte alls haft inspiration att skriva, mest för att jag inte haft så mycket att skriva om men också delvis för att jag blir påmind om alla fina minnen med Q som nu är det enda jag har kvar av henne. Men nu när Bollen börjar bli vuxen har det börjat suga lite i fingrarna för att börja skriva igen. Dels är det något jag älskar att göra och det är dessutom fantastiskt roligt att kunna gå tillbaka och se vad man gjort och när och hur man då känt. Även om jag misstänker att det mest kommer vara lovord om min fantastiska lilla häst (som inte är så liten längre) framöver...