Here we go again...

Vi åkte till tävlingen med målsättningen att ta revansch för förra årets snörpliga stopp på banans näst sista hinder där ryttaren glömde benen i bilen. Vi gjorde en %-mässigt bra dressyr, runt 65% och bäst i år. Men, jag ville mer. Hon var mjuk och fin på framridningen och hade varit fin ett par veckor innan men jag fick inte till det på banan. Jag vet att vi kan bättre så det är bara hem och träna mer. Mellantraven var på väg mot 7-8 i betyg när hon i upptagningen tittar till på något utanför staketet och fryser ett steg, domarens kommentar var klockren "hittar spöken, börjar bra". Kanske var samma pokémon som sen skrämde NipTuck i OS? ha ha, skämt å sido. Bra flyt men Quinnie blev väl taggad i galoppen och jag redde inte ut det, där finns mer poäng att hämta. Framförallt när de slutar använda 2009-programmen och använder de från 2015 istället... Summa summarum, nöjd fast missnöjd. Nöjd med hästen och procenten men missnöjd med att jag inte lärt mig rida henne och visa henne på bättre sätt.

Hoppningen var bra. Perfektionisten i mig säger att hon blev båda lång och flack på flera ställen. Men vad gör det när hon hoppar felfritt? Ingenting! Jag följde flow:et, la mig inte i, sabbade inte och gjorde det jag skulle. Sen kan man alltid rida bättre, men det var ändå bra. Jättenöjd med Quinnie som ställer upp med fin hoppning och som glatt plockar bort galoppsprång utan att jag ens fattar det.

Sen kom terrängen. Det där med "ser spöken" hängde visst i. Så jag trodde att vi skulle få utgå på banans första hinder. Alltså. Förstår ni? Hon bara skulle inte. Inte för hindret utan något annat, som jag inte kan förstå. Men, typ 2 minuter och en massa volter och skritt senare hoppade hon första och sen gick tåget in på rälsen och bara körde. Tills vi kom till en nedförsbacke mellan hinder 5 och 6. För där skulle hon minsann inte springa ned så hon vek av. Bara stanna och gå tillbaka... Aja. Sen hoppade hon jättefint hela varvet, ett missförstånd pga dålig kommunikation och en ryttare som inte litade fullt ut på hästen gjorde att vi missade hindret som är högst upp i backen en gång. Sånt som händer. Sen gör hon banans svårighet galant, vi var två stycken i startfältet som klarade den utan fel. Hoppar resten riktigt bra och in i mål. Om inte om inte fanns hade vi nog vunnit, hade vi bara 0at på hinder och haft en skaplig tid hade vi varit överst på pallen. Nu kom vi sist istället. För att hon inte ens fattade att hon skulle hoppa första hindret utan blev rädd för något och bara inte skulle gå fram hela vägen. Mmmm, känns ju bra när man någon gång kan få lite utdelning på sitt slit, eller inte.

Jag har nu i 1 månad intalat mig att det är bättre att ha problem med att ta sig till hindren än att ha problem med att ta sig över dem. För den dagen jag hittar det system jag behöver rida med för att vi ska ta oss över alla hinder utan att spooka för dem innan kommer hon bli en grymt bra terränghäst. Går på allt, prickar smalhinder eller böjda spår med långa tyglar och alltid öronen spetsade framåt letandes efter nästa hinder.

Vi har nu lagt massor tankeverksamhet på att försöka förstå vad jag gör för fel, så nästa tävling är det trav eller galopp sista 5 minutrarna innan start som gäller, allt för att hålla henne igång och inte ge henne utrymme för att börja tänka på annat, om det är det som händer när hon hittar läskiga saker ingen annan ser. Jag hade som mål i år att rida på Hovdala denna helg, men hade inte alls lust att åka dit med stukat självförtroende. För något gör jag uppenbarligen helfel som inte får henne att förstå. Därför blir det Åkerbo istället, egentligen hade jag velat rida i Boxholm förra helgen men typiskt nog jobbade jag då och kunde inte byta bort passet. Även om magkänslan säger att det inte hade sagt så mycket att gå runt en H100 så hade det varit skönt att känna att jag kan rida. För jag skulle ljuga om jag sa något annat än att jag funderar på mig egen prestation, när Quinnie är så fantastisk att hoppa terränghinder med, bara vi kommer över 4an smärtfritt (förtydligande= om vi kan hoppa fram till och med hinder 4 utan att hon börjar skygga för något så kickar tåget in sen och då bara matar hon på och ser inte varken publik eller spöken). Det kommer nya tävlingar, så jag har brutit ihop och vi kommer igen. Quinnie känner sig som stallets drottning och den stjärna hon är, helt obrydd om mattes tvivel ;-)

Banans svårighet, klurig sväng till uthoppet, ned på häcken och vidare på 3 galoppsprång till stocken.