En kompis delade denna länk på Facebook. En, enligt mig, oerhört intressant artikel om fälttävlan. Hur det var förr och hur det är nu och hur det riskerar att bli i framtiden. Författaren tar upp komplexiteten med fälttävlan, att ha en lugn avslappnad häst i dressyren, en lydig häst i hoppningen som väntar på hinder och att sedan få samma häst att vara en tiger i terrängen. Lättare sagt än gjort.

Jag försöker själv eftersträva det han pratar om. Att låta hästen behålla sin initiativförmåga och bestämma på terrängbanan. Quinnie (till exempel exempel) är så mycket bättre än mig på att se avstånd och hon har ALDRIG svikit mig på en terrängbana. De fel som blivit har blivit har varit för att jag lagt mig i och helt enkelt varit för dålig på det jag gör. Bättre låta henne vara den tiger hon är född till. Samtidigt vill jag att hon väntar och lyssnar på mig i dressyren, inte att hon gör som hon själv tycker passar. En svår balansgång som troligtvis är ännu svårare på en häst med mindre pondus och självförtroende än Quinnie. Hon tycker trots allt att hon är störst, bäst och vackrast - alltid. Så bara jag är klar i tid löser hon resten (på terrängbanan alltså), fantastiskt nog. En lite mer försiktig häst hade krävt mer stöttning av ryttaren och det kräver en klart bättre ryttare. Plötsligt måste ryttaren, som Jim Wofford skriver i artikeln, göra rätt. För den dagen ryttaren gör fel blir det oftast värre följder, en häst vill inte falla så en häst som själv styr mot och hoppar ett hinder i balans kommer inte falla, även om det går fort och är långt ifrån. Inte förrän ryttaren lägger sig i och ändrar.

Jag tror att en del i att Quinnie är en så bra fälttävlanshäst är att jag låter henne bestämma. Jag väger av tempot (försöker iaf...) och ser sen till att inte störa henne utan bara stötta henne. Hon hoppar inte av om hon inte känner sig säker, vilket är oerhört skönt att veta. Vårt "problem" kommer istället på dressyrbanan, där hon gärna tar lite för mycket egna initiativ vilket ibland resulterar i lite felaktiga rörelser. Men vi tränar på det och kompromissar lite, allt för att hon ska känna sig delaktig och för att hon ska vilja göra det och bjuda upp själv. Men vänta tills jag ber om det. För att på terrängbanan lägga om ansvarsbiten till att det är jag som väntar på henne. Det är min plan, ska se bara om fröken går med på den ;)

Ett exempel på ett tillfälle när Quinnie bestämmer och jag följer med är 3e sista hindret i Tågarp i vår CNC2* debut, oxern efter ett räcke i skogskanten. Där känner jag hur Q säger att det är 3 galoppsprång kvar och följer helt enkelt med, för att med 1 galoppsprång kvar känna att det var nog inte alls 3 utan 4 för vi är vääääldigt långt bort. Men jag gjorde inget åt det utan lät henne lösa det, vilket hon gjorde utan problem. Eftersom jag inte la mig i, inte bromsade, inte bestämde och talade inte om för henne hur hon skulle göra. Jag bad henne göra och hon fick bestämma hur. Har jag sagt att hon är en fröjd att rida terräng på? En sån häst som alla borde få prova, när man kan lita till någon annan till 110%, villkorslöst.

Som Jim Wofford så fint avslutar med "Teach him that you will trust him with your life. Give him the education he will need, and then sit quietly while he does the job you have very skillfullly and very patiently taught him. He won't let you down. We owe all this and more to our horses."

Teach him that you will trust him with your life. Give him the education he will need, and then sit quietly while he does the job you have very skillfully and very patiently taught him. He won't let you down. We owe all this and more to our horses. - See more at: http://practicalhorsemanmag.com/article/jim-wofford-eventing-lives-balance-29236#sthash.GNJZR171.dpuf
Teach him that you will trust him with your life. Give him the education he will need, and then sit quietly while he does the job you have very skillfully and very patiently taught him. He won't let you down. We owe all this and more to our horses. - See more at: http://practicalhorsemanmag.com/article/jim-wofford-eventing-lives-balance-29236#sthash.GNJZR171.dpuf
Teach him that you will trust him with your life. Give him the education he will need, and then sit quietly while he does the job you have very skillfully and very patiently taught him. He won't let you down. We owe all this and more to our horses. - See more at: http://practicalhorsemanmag.com/article/jim-wofford-eventing-lives-balance-29236#sthash.GNJZR171.dpuf
Teach him that you will trust him with your life. Give him the education he will need, and then sit quietly while he does the job you have very skillfully and very patiently taught him. He won't let you down. We owe all this and more to our horses. - See more at: http://practicalhorsemanmag.com/article/jim-wofford-eventing-lives-balance-29236#sthash.GNJZR171.dpu
Teach him that you will trust him with your life. Give him the education he will need, and then sit quietly while he does the job you have very skillfully and very patiently taught him. He won't let you down. We owe all this and more to our horses. - See more at: http://practicalhorsemanmag.com/article/jim-wofford-eventing-lives-balance-29236#sthash.GNJZR171.dpuf
Teach him that you will trust him with your life. Give him the education he will need, and then sit quietly while he does the job you have very skillfully and very patiently taught him. He won't let you down. We owe all this and more to our horses. - See more at: http://practicalhorsemanmag.com/article/jim-wofford-eventing-lives-balance-29236#sthash.GNJZR171.dpuf

Ett (av alla de olika) ämne jag tycker är intressant när det kommer till hästar är täcken. När, var och hur. Det finns lite olika skolor och framförallt olika tycken om det här med täcken. Så nu ska jag skriva om hur jag gör och varför, vilket skiljer sig en del från andra tävlingsryttare.

När man pratar täcken måste man även ta upp klippning, då de går hand i hand. Jag har aldrig helklippt en häst. Sonata (första hästen) hade så kort och tunn (men silkig <3) päls att hon inte behövde klippas. Där hade vi löst det problemet. Första gången vi klippte Elly fick vi låna en Moser Avalon av en snäll familj i det stallet där vi stod som tack för att jag hjälpte mamman i familjen med att klippa deras ponny. Den stod för det mesta snällt men hon behövde lite hjälp med att hålla ben och huvudet för att inte riskera att klippmaskinen nöp skinnet. Därav löste det sig den vintern. Elly blev då halvklippt då vi inte ansåg att hon hade så lång eller tjock päls. Elly stod som ett ljus hela tiden när vi klippte och var så duktig. Året efter fick vi låna en "vanlig" klippmaskin av en annan i stallet. Den lät något enormt. Den vibrerade och var tung och Elly var inte alls nöjd med den, även denna gång halvklipptes hon. Så till vintern efter sa mamma att hon köper en Moser Avalon, om jag lovar att aldrig klippa mer än vad som verkligen behövs. Att aldrig klippa efter vad som är snyggt eller mode utan utgå från hästen och anpassa klippningen. Där är vi nu. Det är nu 3e året (tror jag) (i höstas) som jag klipper hals, bog ned till framknä, mage och halvvägs upp till ryggen, virveln och ned till hasen. Jag lämnar underbenen eftersom pälsen ändå agerar skydd mot rispor och liknande och de får ha kvar pälsen över ryggen och rumpan. Jag lämnar dessutom en figur över bogspetsen, eftersom täcket ligger emot där finns risken för skav. För att minska risken för skav får de ha kvar vinterpälsen där i förhoppning att de får ha kvar den hela säsongen, det har hittills fungerat bra. Enkelt, funktionellt men kanske inte det snyggaste jag sett. Som tur är syns det knappt på Quinnie om jag klipper henne i oktober, hon är då så svart i pälsen som blir klippt att man får leta efter skarven för att se den. På Elly blir det istället väldigt tydligt, hon är härligt rödbrun i vinterpälsen men blir riktigt ljusbrun där hon är klippt. Kanske inte något man får se på en världscup-häst, men där är vi å andra sidan inte så det spelar ingen roll.

Jag brukar försöka klippa i samband med att det är tid för att lägga på täcke. Det brukar vara rätt lagom i oktober någon gång att först klippa och sedan låta dem gå med täcke på sig. De har då sina Rambo-täcken med 100 grams fyllning. Dessa sitter sedan i tills temperaturen kryper under 0an. Skulle det vara väldigt mycket regn hela dagar kan det åka på en hals på täckena några dagar för att det inte ska rinna längs med halsen in under täcket framtill, vilket är svårt att undvika vid kraftig regn. Sedan anpassar jag bara täcken med hjälp av liners. Så smidig uppfinning! Genom att byta liner under täcket kan jag variera om de ska gå med 100 gram upp till 550 gram (med de liner jag har nu). Ett enkelt sätt att dels kunna anpassa dagligen och kunna tvätta det som inte används, linern blir sällan väldigt smutsig utan mest lite "svettig" eller hur jag ska beskriva det. De får dessutom plats i tvättmaskinen. De tar mindre plats än hela täcken i olika fyllnadsgrad och det är klart billigare totalt sätt för mig att ha dubbla liner än att behöva ha dubbla täcken i alla tjocklekar. Jag anpassar linern dels efter vad det är för väder och dels efter om hästen känns varv eller kall under täcket. De ska inte vara kalla men får inte heller vara så varma att de värmer min hand om min hand är normaltempererad. Då är det för varmt. Eftersom de har fri tillgång på hösilage i hagen är jag inte orolig över att de ska bli för kalla, därför får de oftast lite tunnare om jag väljer mellan två olika. Jag kollar värmen under täckena dagligen för att märka av om de har för mycket eller lite på sig. Elly som i år har mera päls kvar har konstant haft lite mindre fyllning i täcket då hon får mer hjälp av pälsen att hålla sig varm. Hon har dessutom tjockare och längre päls, bättre anpassad efter klimatet helt enkelt.

Den prioriteringsordning jag har vid val av täcken är 1: passform 2: får inte läcka in vatten, någonsin 3: prisvärt/smarta funktioner. Dessa val ihop gjorde att vi valde att köpa Rambo. De sitter bra, har dokumenterad erfarenhet av funktion och håller tätt. Just regntätheten är jag väldigt noga med då jag inte vill ta in en häst som regnet gått igenom täcket på. Sen blir det, för mig, mer ekonomiskt att köpa ett täckte för 1800 som jag vet håller tätt än att köpa två täcken från exempelvis Hööks för 1200 för att ha ett i reserv om det andra läcker in. Jag vet att vissa gärna har ett i reserv men ska jag ha ett i reserv vill jag att det är ett likadant som jag har, då de är bra. Vi tittade lite på Bucas men när vi köpte fanns de inte med glatt insida, vilket jag upplever ligger bättre framförallt på en sån som Quinnie som rullar sig mycket. De med fleece eller liknande på insidan har en tendens att "fastna" i pälsen och inte falla tillbaka när hästen skakar på sig. Just nu sparar jag för att kunna köpa ett till täcke, eftersom jag då kan tvätta ett täcke även under säsong om det skulle behövas. På så sätt kan man hålla täcket renare på insidan utan att hästen ska gå utan eller ha ett "sämre" täcke några dagar. Men det ligger rätt långt ned på prioriteringslistan då jag inte behöver ha ett just nu.

Det finns olika moden som går i täcken, just nu är det mycket halstäcken och mycket tjocka täcken. Så länge inte hästen blir för varm kan jag tycka att om människan upplever det enklare kan de väl få ha det. Jag har gärna hästarna utan halstäcken för att de ska kunna rulla sig och njuta av det mer och för att det krävs ännu mindre solljus för dem att producera D-vitamin då. Jag tror även på att ha ett täcke och att inte ha lager på lager. Hästtäcken är gjorda för att användas ensamma och det blir ohyggligt tungt att lägga på 3 stycken täcken á 300 gram för att "hästen fryser". Köp då hellre ett riktigt tjockt täcke på kanske 600 gram och se till att den har grovfoder att äta i hagen, kan jag tycka. Forskning har visat att man kan få max 10% effekt av fyllningen i täcke 2 (och eventuellt 3). Så den som tror att hästen har 900 gram har egentligen lagt på 360, eller säg 400 gram, täcke som är dubbelt så tungt som ett rent 400 gramstäcke. Inte så logiskt va? Hästen fryser inte lika mycket som vi gör, har den vind- och regnskydd klarar de ofta rätt mycket kyla bara de har lite mat att äta. Om ni inte tror mig att det blir tungt kan ni ta 3 täcken med lämplig tjocklek, lägg på ett i taget på hästen (utan att knäppa fast) och lyft sedan av alla samtidigt. Det är tungt, insåg jag när jag hjälpte till i ett stall och gjorde precis det. Om nu inte det tjockaste täcket räcker skulle jag lägga på ett ylletäcke underst. Ylle är lika bra till hästar som människor, det andas bra och håller värmen. Det finns nog ingen forskning på det men jag tror att ett ylletäcke under faktiskt går efter "lager-på-lager"-principen som vi människor gärna använder.

Täckena sitter bra även när de springer...

Inne har de var sitt Amigo, där kom prisbilden in. Eftersom det inte är samma press på ett innetäcke tycker jag att Amigot är mer prisvärt än Rambot, som är några hundra dyrare. Man kan sätta i liner även i innetäcket vilket gör att det är smidigt att anpassa värmen även där. Det finns även hals att köpa till om man har det behovet och vill :)

Inser att det kan låta som att jag är sponsrad av Horseware, men sådan tur har jag inte! Även om jag gärna skulle vara. Jag har bara fått bra erfarenheter av dessa täcken då de ligger bra och håller bra. Rambo alltså, Amigo i utetäcken har jag inte riktigt samma bra erfarenhet av, men där hänger det en del på att man får vad man betalar för.

Eftersom jag för tillfället har en något speciell häst har jag fått lära mig vikten av att anpassa dagens ridning till hennes dagsform. Det spelar ingen roll hur gärna jag vill rida dressyr om hon behöver springa. Hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig få en bra känsla när hela hennes kropp begär att få sträcka ut i full fart. Det går bara inte. Så jag får ibland prioritera om helt för att det ska passa damen. Men egentligen, vad gör det?

Säg att jag hade varit den typen av ryttare som planerar min vecka notoriskt. Planeringen måste följas för att utvecklingskurvan ska fortsätta stiga. Detta innebär att jag ibland kommer rida ut de dagar Quinnie skulle gå som bäst på banan och ibland kommer jag traggla dressyr i evighet utan att komma framåt. Dessa scheman går säkert utmärkt att tillämpa för vissa hästar. I större stall kanske det till och med är en del av rutinen. Är det markarbete på planeringen kanske det inte går att styra om hälften av ridpassen till uteritter för att hästen behövde det. Då faller hela tidsplaneringen.

Jag går, kanske ibland dumt nog, på magkänslan. Jag vet ungefär hur många pass jag vill ha ute (3-5) varje vecka, hur många pass jag ska rida själv på banan (1-2) och hur många träningar jag ska på (0-2) samt att hon bör vila en dag från ridning. Sedan styrs planeringen självklart utifrån tävlingar under den säsongen. Men, säg att jag har tänkt fila på övergångar under veckan och att jag ska på en hoppträning. Då försöker jag få till att så att jag ridit ut och galopperat henne dagen innan jag vet att jag har tid att vara på banan. Passet på banan läggs gärna före eller efter hoppträningen då jag antingen har en mjukare häst till träningen eller har en lydigare häst efter träningen. Men det kan lika gärna bli så att jag rider ut dagen innan träningen och trimmar dressyr en helt annan dag. Beroende på hur mycket jag har i skolan just den veckan och hur hon känns. Vissa veckor kan jag trimma 4 dagar då hon behöver gå två dagar i rad två gånger medan jag andra veckor kan trimma en gång på banan. Allt beroende på hur mycket jag kan göra när vi rider ut. Om uteritterna består av att låta henne rasta av sig energi eller om de innebär att jag tränar rakriktning och övergångar.

Just det här, att anpassa sig efter hur hästen känns, tror jag är viktigt om man vill komma långt. Jag skulle säkerligen få snabbare resultat om jag red dressyr 3 gånger i veckan och hoppade en gång, red markarbete en gång och sedan red ut 2 pass. Frågan är bara om jag behåller glädjen i min häst, håller arbetsviljan och lyckas hålla henne hållbar i längden. För som vi gjort nu har jag byggt upp henne långsamt. Även om det i perioder skett stora förändringar. Men det beror på att jag hittar en ny knapp, hon ändrar sitt rörelsemönster lite eller att vi lär in en ny grej. Sen är Quinnie så oerhört smart att jag inte behöver träna så mycket och ofta, hon lär sig snabbt och vill göra rätt så hon försöker mycket själv. Men jag tror inte jag hade kunnat hålla kvar den glädjen i henne om jag tog bort hennes "full fart framåt" i skogen som vi har ibland. Det märks på henne att hon uppskattar dem.

Min personliga åsikt är att det här är viktigt. Men det kan säkert ha att göra med de hästar jag varit i kontakt med. Det finns många vägar till framgång och förhoppningsvis är detta en av dem. Vi kanske inte utvecklas snabbast men vi har roligt (nästan varje dag) på vägen och vi bygger självförtroende och tillit till varandra när vi far fram i skogen. Nog så viktigt på en fälttävlanshäst. Men det kanske är en skillnad mellan grenarna. En dressyrhäst har ingen nytta i sin prestation av att springa fort och får oftast inte heller göra det i vardagen. Som en lärare på en av våra finare skolor sa "Klart jag rider ut! Med graman för säkerhets skull och alltid i form" fritt citerat. Det förvånade mig. Bara för att jag sa att jag rider ut mycket förväntades det nästan att det innebar fri form. Medan den egna uteritten bestod av arbetstempo i alla gångarter på en bred grusväg med graman bara för att få byta underlag. Mina och Quinnies uteritter är nog för det mesta 70-90% i en dressyrriktig form, men hon får skritta på lång tygel och dagsformen tillåter det och hon får sträcka ut i galopp med halsen där hon vill ha den. Förutom om vi konditionstränar, då får hon självklart ha huvudet som hon vill och skrittar på lång tygel när vi inte galopperar.

Vi båda rider ut, men för hästarna ter sig uteritterna på två väldigt skilda sätt. Det ena tror jag mest för att ryttaren ska känna sig nöjd med sig själv som låter hästen "komma ut i skogen" och byta underlag medan det andra syftar mer till att träna hästen (om jag utgår från mig själv). Det behöver absolut inte vara fel att rida ut med graman, den kan vara ypperlig att ha som säkerhet om hästen gillar att vända på bakbenen till exempel. Men att ha den för att "man ska ha den" när man rider ut sin häst förstår jag bara inte. Som tillfällig lösning för säkerheten, ja, men inte långsiktigt bara för att det är bekvämt.

Anpassar man sig istället efter hästen kan man nog hitta lämpliga dagar att rida ut på där det inte behövs. Ofta är dressyrhästarna väldigt välskolade och lyssnar på små hjälper. Om de är så välskolade inomhus borde de väl även vara det utomhus? Bara de får chans att vänja sig.

Hmm, nu spårar jag snart ur tror jag. Det jag försöker säga är att det går att träna mycket ute i skogen och på grusvägar som man sedan får nytta av på banan både i form av lydighet och styrka. Det är även viktigt att försöka lyssna på sin häst och känna av vad som för dagen är en lämplig övning. Självklart åker jag på träning om jag har bokat en, hästen kan ha en sådan dag på tävling och då är det bra att veta hur jag ska hantera det. Men att i vardagen hemma vara låst av ett schema när det går att anpassa så både häst och ryttare får det lättare tror jag är ostrategiskt. Hästar är ett stepplevande djur i grund och botten. De går fint och äter stora delar av dagen och ruschar fort ett par hundra meter när det kommer rovdjur. Dessa ruscher tror jag även dagens hästar mår bra av att få ibland, det går ju att göra dem under kontrollerade former även om man är utomhus.

Anpassa vardagen efter hästen istället för hästen efter planeringen och jag tror att du får en gladare och mer samarbetsvillig häst.

Jag hittade en artikel på Hippson där de gjort tester på hur hästens prestation påverkas av hur hårt man drar sadelgjorden. Studien är från 2012 men jag tycker att det var intressant att de forskat i det, men jag skulle gärna se ännu mer forskning inom det området. Jag vet ju hur mina egna fungerar, två rätt "vanliga" hästar som inte har några stora problem med sadel och/eller sadelgjord vad jag vet.

Jag har sen ett par år tillbaka en Eric le Tixerant gjord till dressyrsadeln, jag fick köpa den begagnad till ett väldigt bra pris så jag slog till utan att egentligen veta tanken bakom och vad gjorden var bra för. Men den såg skön ut ;) Jag upplevde att Elly fick lite lättare att komma upp fram men annars har jag inte haft revolutionerande förändringar. En annan skillnad är att hon slutat glappa med munnen i tid och otid när man spänner gjorden. När vi köpte henne var hon väldigt känslig för om man borstade mellan bogen och låret, oavsett om det var ryggen eller magen. Väldigt kittlig troligtvis ;) Hon var även väldigt känslig för när man la på schabrak och sadel, och såg sur ut när man spände gjorden. Det har nu övergått i att hon fortfarande blänger på mig när jag borstar henne, om hon inte äter något gott eller har något roligt att titta på vill säga! Då reagerar hon inte. Eftersom hon inte ha reaktioner i rygg eller under magen om man ska känna efter ömhet tror jag det är en hästversion av en kittlig människa, en sån som skrattar bara man säger "killikilli" och tittar på dem som OM man skulle kittlas. Med Eric le Tixerant-gjorden har det blivit mindre blängande när jag spänner, även om det inte försvann helt.

Nu när hoppsadeln var på omstoppning senast kände jag att det var lika bra att köpa en sån hoppgjord också. När sadeln ändå var bra kunde de ju lika väl få en skön gjord också. Så numera är Elly allt som oftast glad även när jag spänner, men hon är allt bra rolig. För när jag spänner ser man hur magen åker in och ryggen åker upp, utan att hon protesterar. Quinnie har istället gjort tvärtom, hon  har börjat spänna ut magen när jag spänner, istället för att spänna sig och ha kvar magen "beredd" på det hårda tar hon ett djupt andetag och bara "försök spänna nu om du kan!". Så tittar hon på mig men finurlig blick.

Det som jag tycker är så fascinerande med denna gjord är framförallt när jag är ute och galopperar. Mitt i kan jag då känna hur hästen tar ett djupt andetag och verkligen ökar omkretsen runt magen, jag känner hur mina vader pressas utåt. Det hade inte varit möjligt i en vanlig, stummare sadelgjord. Jag kan bara relatera till mig själv och jag kan också andas så ibland. Andas i varje andetag och emellanåt ta ett djupt andetag. Om man väger ihop det med resultaten från studien som säger:"I en annan studie räknade samma forskarlag ut att för varje kilo utöver 5 kilo som sadelgjorden spändes minskade sträckan hästen orkade springa med drygt 80 meter. Forskarna har tidigare gjort en undersökning av hur hårt sadelgjorden spänns av jockeyer och har då kommit fram till ett medelvärde på runt 13 kilo, vilket i så fall skulle motsvara 650 meter. I studien spände män generellt sett sadelgjorden betydligt hårdare än kvinnor. Det varierade även stort mellan hästar när man ansåg att den var lagom spänd - som lägst var det bara 3 kilo och som högst 22 kilo." Enligt studien skulle man då kunna minska mjölksyran och därmed behålla en pigg häst längre om man spänner sadelgjorden lösare. Problem som då kan uppstå är att sadeln sitter löst förutom vid exempelvis snabb galopp vilket inte heller är bra. Där tycker jag le Tixerant är ett bra alternativ, den går att spänna så den sitter "hårt" uppe vid schabraket, men om man känner nere under magen på hästen kan man dra ut gjorden betydligt längre från hästen. Med andra ord, sadel sitter stadigt på plats under hela tiden, men när hästen behöver vidga bröstkorgen är sadelgjorden snabb att följa med, istället för att hindra.

Jag tycker att det är konstigt att det inte finns fler sadelgjordar so har detta tänk. Vad jag vet har även Amerigo en modell och sen tror jag det är CWD som har en magplatta med liknande system. De båda sorterna är uppbyggda i läder och har en bit resår nere under magen på hästen, medan le Tixerant-gjorden har den elastiska biten mer mitt under tillsammans med en "platta" i gummi som ska vara utformad utifrån hästens anatomi. Det här är något som jag tror kommer att komma fler av, allteftersom människor förstår att det kan vara ett enkelt sätt att höja hästens prestation. Jag är väldigt nöjd med sadelgjordarna, även om de är köpta mer för funktionen än för att hästarna verkligen behövde den typen av gjord. Det enda jag tyckte var svårt var att hitta hur hårt jag ska spänna, det tog ett tag att få in rutinen på vilka hål jag ska spänna i, beroende på om jag har en padd under eller inte.