Under en tid när de flesta kompisarna runtomkring mig hade sin bästis sen gammalt, hade jag Jack. Jag hade flera väldigt bra kompisar, men jag visste samtidigt att de hade andra, bättre, kompisar sen tidigare i deras liv. Men vad gjorde det? Jag hade en bästis på 4 ben, som alltid fanns där, som alltid ville kramas, som alltid stod upp för mig, som alltid alltid alltid var glad att se mig.

Glad att se mig är han fortfarande, men jag blir bara ledsen av att tänka på att han snart inte finns här mer. Så mycket som han betydde för mig är jag så ledsen över att inte kunna hjälpa honom nu när han behöver, att inte kunna ge honom den pension hade gjort sig förtjänt av. Han ställde alltid upp för mig och har ställt upp även flera år efter att jag slutade i Valla. Men nu, när han väl behöver hjälp står jag handfallen. Jag kan inte göra något, mer än att krama honom och klia på favoritställena. Han, som var min första kärlek, som var min allra bästa vän och som fortfarande är bäst på att läsa av mig och inse när jag bara behöver lugn och ro och en kram. Men snart har jag kramat honom för sista gången. Snart ska han slippa ha ont i benen och få somna in. Han är lyckligt ovetande om det, även om jag tycker att han tappat lite av sin gnista, men vem skulle inte göra det?

Jag har börjat förlika mig med tanken på att det snart är slut, men det är så oerhört tufft att behöva inse att han snart inte går i hagen längre. Allting har ett slut, men hans liv fick ett alldeles för tidigt.

Ponnyn som en gång i tiden misstogs för att vara storhäst tack vare sina proportioner är idag inte vad han en gång var. Men han är fortfarande min bästa vän.

Bästa pussmulen någonsin, alltid lika mjuk och go och försiktig.

 

Alltid lika vänlig.

 

Den bruna hästen som nog egentligen borde vara fux, med en pannlugg som är helt bedårande.