Min första häst hette Sonata, en "prickig svettfux med vit rumpa", hon var schabraktigrerad, som hade gått *-ig fälttävlan i Polen men sedan flyttade med sin ryttare Evelina till Sverige där hon inte tävlat någon fälttävlan under de 4 år de bott i Sverige. Hon köptes hösten 2008 som läromästare inom fälttävlan, efter att jag fastnat för den grenen på ridläger hos Mariette Norling. Det var ett stort steg för mig att gå från ridskola med mestadels ponnyer till att ha egen häst, som dessutom var 174 cm hög. Sonata var en fuxmärr i sin rätta bemärkelse, enmanshäst som man frågade om lov men samtidigt hur mysig som helst med mig. Vi hade några riktigt roliga år ihop och vi klickade verkligen. Jag kände på mig vad hon skulle göra innan hon gjorde det, vilket var en stor trygghet.

I terrängen var hon en tiger. Gick på allt och gärna fort. Men hon var aldrig dumdristig, tack vare sin rutin löste hon det mesta och hjälpte mig komma rätt mot hindren. Hon gav en helt fantastisk ridkänsla i terrängen där man fick känslan av att ingenting var omöjligt. Under åren hann vi även med att vinna KM i dressyr, hur vi lyckades vet jag fortfarande inte, men hon bestämde sig för att visa upp sig där och då. Vi har även ett par placeringar inom hoppning och fälttävlan upp till H100. Tyvärr hann vi inte starta CNC* mer än ett par gånger innan hon skadade sig.Tyvärr fick hon sedan tas bort våren 2011 på grund av skadan, en elak senskada hon ådragit sig i hagen. Skadan ville tyvärr inte ge med sig trots rehab och vila över vintern så vi tog efter konsultation med veterinär beslutet att låta henne somna in då det var det mest humana mot henne.