De senaste dagarna har varit rätt tråkiga underlagsmässigt ute, det är hårt och halt. Som tur är får vi vara på ett fält så länge det är fruset så vi har varit där nu i tre dagar. I söndags kunde vi göra några volter och sen nöjde jag mig. Dumt att utmana ödet med Quinnie som hon varit senaste tiden. Hon var ändå lugn och frustade lite så det är stora framsteg. Sen att jag hellre hade tränat på något som tillför något inför säsongen är en annan sak, är det inte läge så är det inte.

Igår tog vi en lugnare runda, skrittade ett varv och mellanlandade lite på fältet för att galoppera lite. Får inte sätta för mycket press två dagar i rad, då är det risk att det börjar bubbla i henne. Även om hon har börjat komma tillbaka lite har hon lite kvar innan hon är helt med mentalt.

Idag gjorde vi första passet där jag kunde jobba henne på över en månad. Den ni! Lite tendenser till att vilja gå hem ibland men ingenting som inte gick att rida ur. Vi är långt ifrån där jag skulle vilja att vi var, men man kan inte få allt man vill här i världen. Just nu jobbar ju Quinnie på att sänka mitt självförtroende till botten så jag tänker vara nöjd med att vi trots allt kunde ha lite krav på passet idag. Det är lätt att känna sig som en värdelös ryttare när hästen bara gör tvärtemot vad man tänker, men Q fungerar så ibland. Her way or no way. Idag kom vi så pass långt att jag kunde börja be henne korta galoppen och minska volten, gå ur och sen gå in igen. Vi kunde även rida förvänd galopp utan att hon kastade sig iväg eller bytte galopp som hon ville, även det ett stort steg i rätt riktning. Dumt att begära så mycket mer sen. Det roligaste (eller?) med henne är att hon kan freaka ur totalt på saker som inte finns, medan hon knappt bryr sig när det kommer två hundar modell större springande mot henne i skymningen. Nejdå, de tittade hon på bara och sen var det inte mer med det trots att de skällde och sprang bakom henne. Det där med logik och rimlighet är inget som Quinnie någonsin kommer syssla med.

Vädret har gått och blivit sinnesförvirrat och bjuder på strålande sol, 6 grader varmt och blå himmel, i mitten av januari... Jag tackade för det och tog en längre sväng med Q idag, det gäller att passa på när man är ledig :-) Förutom att hon har väldigt svårt att acceptera att hon inte får gå ställd åt vänster hela tiden men så kan det ju vara ibland. Efter ungefär halva turen brukar hon inse att högertygeln är min så då brukar hon släppa igenom även höger ganasch. Innan det går hon mest som en giraff, så dressyrläraren på Strömsholm som sa att hen alltid red ut med graman för att det var viktigt att hästen gick i form hade fått dåndimpen av att se oss, hahaha. Huvudet rakt upp och en sprättig trav, mmmm så fint! Som hästägare och ryttare gäller det att välja sina strider, med en häst som Quinnie är det desto viktigare att ta rätt strider och undvika resterande. Det här är en typisk sådan som man nonchalerar, klapp och beröm för att hon går framåt och när hon är mottaglig för det kan man be henne sänka huvudet och då är det inget problem. Om hästen får bestående men av att gå 10 minuter med huvudet uppåt tror jag man har andra problem i vardagsridningen än just de 10 minutrarna. När Quinnie väl kommer igång slappnar hon av, släpper loss i ryggen, spänner magen och länger överlinjen och vips går hon i en självbärig form utan att vi behöver ta en diskussion. Det tror jag är mer hållbart i längden. Plus att Q hade blivit arg på mig om jag gjort annorlunda, så hon ger mig inte riktigt något val. Her way or no way är det som gäller.

Elly och Bollen fick nöja sig med lite mysstund, något Bollen skulle kunna göra hela dagen tror jag. Han är så social och vill så mycket men kommer hela tiden på sig själv att han inte får smaka på matte, inte klia tillbaka och inte börja leka. Inte lätt då inte när man är 6 månader gammal. Han har koll på gränserna (tack Q!) men kan inte låta bli att fråga om de fortfarande gäller ibland, som vilket föl som helst. Hans favorit är just nu när man kliar längs med tänderna på utsidan av kinden, det kliar väl ruskigt mycket där när de växer kan jag gissa. Jag vet ju hur det var själv när senaste visdomstanden var på väg ut, jag kan bara ana hur det är för honom med många tänder samtidigt. Inget jag vill byta mot direkt.

För ovanlighetens skull är jag helt klar i stallet och har inte planerat att åka tillbaka dit mer idag, så nu har jag hela eftermiddagen och kvällen att göra vad jag vill (ingenting?) på och det ska bli så skönt!

Hur skönt det är att det enda jag har på listan i helgen är ett utsläpp och ett insläpp? SÅ skönt! Precis vad jag behöver efter ett par veckors full fart. Tanken är att Quinnie ska få jogga en sväng i skogen imorgon, precis som vi gjorde igår. I idag och i onsdags fick hon vila och i tisdags kunde vi jobba lite på fältet (!). Jag är själv lite förvånad men hon var tillräckligt lugn och avslappnad för att vara mottaglig för uppgifter. Det går framåt, skulle vi kunna konstatera.

Ett par veckor till i samma stil (och med en mer förutsägbar häst) så vågar vi oss nog iväg på träning sen ;-)

Q fick vila fredag och lördag. Isigt ute och mörkt är ingen vidare kombination kände jag (när jag dessutom är trött i skallen efter långa dagar på jobbet). I söndags hann vi ut medan solens sista strålar kämpade sig kvar över horisonten. De har det tufft just nu men börjar sakta vinna tillbaka mark från mörkret ;-)

Som tur är för min del har Quinnie lugnat sig lite med stopp-snurra-vänd manövrarna hon pysslar med ibland. Bättre framåtbjudning även om det ibland går långsamt tas tacksamt emot från mitt håll. Igår vet jag dock inte riktigt vad hon pysslade med. Jag skulle bara låta henne galoppera lite på fältet tänkte jag, hon fixade en annan plan. Först galopp - tvärnit - snabbt fram i skritt för att det stod rådjur längre fram. Sen skrittade hon raskt framåt och var lugn när jag fattade ny galopp. Vi vände och hon tar typ kanske 5 lugna språng innan hon bockar (!) (ungefär här tackade jag mig själv för valet att alltid ha halsrem och att alltid hålla i den) typ 3-4 språng och sen satte hon av i full fart. Efter att ha rushat 150 meter kom hon tillbaka, frustade och sa ungefär "jag behövde den matte, tack" och så var det som att inget hade hänt. Hon är allt lite speciell ändå <3 hahaha. Vad jag kan minnas så har hon aldrig bockat med mig förut, men det här var riktigt typiska glädjebockningar som hon pysslar med i hagen ibland så vem är jag att bli sur? Glad och sprallig måste hon få vara! Så länge det är för att energin kokar över och inte för att hon vill ha av mig, det senare är aldrig ett alternativ som kan anses okej. Men, glädjesprång måste jag någonstans tillåta, de ingår i dealen vi har liksom. Och hon hade ju vilat två dagar dessutom.

Idag tog vi samma runda men utan den där twisten av Quinnie-style. Lugn och fin och avslappnad galopp på fältet var dagens mood. En sak är säker och det är att jag inte alls förstår mig på henne ibland, vissa påstår ju att de tydligt märker skillnad på hur hästen är att rida beroende på vad den gjorde dagen innan. Den typen av logik existerar inte i Qs värld, där är varje dag ett oskrivet blad med en viss mängd energi som behöver komma ut. Det finns ett tillfälle jag kan märka av det, dagen efter en fälttävlan. Hon brukar vara fin att rida dressyr på då, för då är överskottsenergin borta och hon har bara den dagliga dosen och inte ett uppdämt behov. Imorgon tar vi en sväng i dagsljus så får vi se vad det blir av det.